Behandlingar för psoriasisartritbehandling

Psoriatisk artrit är en kronisk typ av inflammatorisk artrit som är associerad med psoriasis, en hudsjukdom. Symptom på gemensam inflammation och psoriasis förekommer ofta inte samtidigt. I de flesta patienter med psoriasisartrit utvecklas symtom på psoriasis före artritis symptom. Men i cirka 15 procent av fallen utvecklas symtom på artrit innan psoriasis uppträder. I ytterligare 15 procent av patienterna diagnostiseras psoriasisartrit samtidigt med psoriasis.
Det finns fem typer av psoriasisartrit: symmetrisk, asymmetrisk, distal interphalangeal dominerande, spondylit och artrit-mutilaner. Tidig diagnos och behandling är viktiga för att minska risken för permanent ledskada. Behandling är inriktad mot att kontrollera inflammation, och med gemensamma och hudaspekter av sjukdomen måste båda behandlas.
En arbetsgrupp för EULAR (European League Against Rheumatism) utförde en omfattande systematisk översyn av vetenskaplig litteratur för att utvärdera farmakologisk behandling av psoriasisartrit. Ursprungligen publicerade EULAR rekommendationer under 2012. Men senast 2015 behövdes en uppdatering på grund av nya bevis och tillgången på nya droger. År 2012 fanns två kategorier av DMARDs (sjukdomsmodifierande antireumatiska medel): konventionella syntetiska DMARD (förkortade csDMARDs), som inkluderar metotrexat, Arava (leflunomid), azulfidin (sulfasalazin) och biologiska DMARD (förkortade bDMARDs). I 2015 inkluderades uppdateringen av en tredje kategori av DMARDs, kallad riktade syntetiska DMARDs (förkortade tsDMARDs), vilka inkluderar PDE (fosfodiesterashämmare) och JAK-hämmare (t ex Xeljanz [tofacitinib]). De uppdaterade riktlinjerna från EULAR innehåller 10 rekommendationer och 5 övergripande principer för behandling av psoriasisartrit.

De övergripande principerna

• Psoriatisk artrit är en heterogen (dvs består av olika aspekter) och potentiellt allvarlig sjukdom som kan kräva tvärvetenskaplig behandling.
• Psoriatisk artritbehandling ska syfta till bästa omsorg och måste grunda sig på ett gemensamt beslut mellan patienten och reumatologen, med tanke på effektivitet, säkerhet och kostnaden för behandling.
• Reumatologer är specialister som i första hand bör ta hand om muskuloskeletala aspekter av psoriasisartrit. Med närvaro av hudintresse bör en reumatolog och en hudläkare samarbeta om diagnos och sjukdomshantering.
• Det primära målet med behandling av psoriasisartrit är att maximera hälsorelaterad livskvalitet, uppnås genom kontroll av symptom, förebyggande av strukturskador, samt upprätthållande av normal funktion och socialt deltagande. Att minska inflammation är viktigt för att uppnå målen.
• Hantering av patienten med psoriasisartrit måste ta hänsyn till extraartikulära manifestationer (dvs andra än leder), metaboliskt syndrom, kardiovaskulär sjukdom och andra comorbida tillstånd.

rekommendationer

Behandling av psoriasisartrit bör inriktas på remission eller minimal till låg sjukdomsaktivitet uppnås genom regelbunden övervakning och justering av behandling efter behov.

• NSAID (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel) kan användas för att lindra tecken och symtom på muskel-skelett.
• Hos patienter med perifer artrit, speciellt hos personer med många svullna leder, bör skada med inflammation, förhöjd sedimentering och CRP och / eller extraartikulära manifestationer csDMARDs övervägas i ett tidigt skede, med metotrexat som är föredraget för patienter med hudintegration. 
• Lokala injektioner av kortikosteroider bör betraktas som tilläggsbehandling (dvs ytterligare) terapi. Systemiska kortikosteroider vid den lägsta effektiva dosen kan användas med försiktighet.
• Hos patienter med perifer artrit som har ett otillräckligt svar på minst en csDMARD bör behandling med bDMARD initieras. BDMARD är typiskt en TNF-blockerare.
• Hos patienter med perifer artrit som har ett otillräckligt svar på minst en csDMARD som inte kan använda en TNF-blockerare, kan bDMARDs som riktar sig mot IL12 / 23 (t ex Stelara [ustekinumab]) eller IL17 (t ex sekukinumab) övervägas.
• Hos patienter med perifer artrit som har ett otillräckligt svar på minst en csDMARD och som inte kan använda bDMARD, kan en tsDMARD övervägas.

• Hos patienter som har aktiv enthesit och / eller dactylit (svullnad av en hel siffra) som har ett otillräckligt svar på NSAID eller lokala kortikosteroidinjektioner, bör en bDMARD övervägas. En TNF-blockerare testas vanligtvis först.
• Hos patienter med aktiv axiell sjukdom, som har ett otillräckligt svar på NSAID, bör en bDMARD övervägas. En TNF-blockerare testas vanligen först.
• Hos patienter som inte svarar på en bDMARD bör övergången till en annan bDMARD övervägas. Byte mellan olika TNF-blockerare kan anses lämpligt. TNF-blockerare inkluderar: Enbrel (etanercept), Remicade (infliximab), Humira (adalimumab), Simponi (golimumab) och Cimzia (certolizumabpegol).